onsdag 18 juni 2008

INGA FROM SWEDEN

Midsommarafton. Årets somrigaste firande där klassiker som sill, potatis och nubbe spelar en oerhört viktig roll. Och man får inte glömma den oh-du-store-midsommarstången som ska lövas och blommas och resas. Och alla de fula visorna med de minst sagt unika dansstegen.
(och ändå undrar vi varför ryktet går att vi svenskar är lite efterblivna)

Denna högtid firas tillsammans med några nära vänner och pojkvän uppe i Hälsingland i en mysig stuga vid en sjö. Det blir en bilsemester och jag kommer att komma tillbaka till civilisationen på Måndag igen.

Egocentrina has left the building.
You can all breathe now.

LILLA FLUGA AKTA DIG

Fotbollshysteri och knäskadade Zlatan, fult spel och mutade domare. Kastade ölflaskor och avslitet hår. Bu-rop och blågul-målade ansikten, rumpor och armar. Nationalssången och vajande sverige-flaggor i vinden.
Titta allihopa, EM har anlänt och vi är mitt i smeten nu.
Nu sitter vi fast som flugorna på de äckliga flug-fångar-snurrorna som brukade hänga i taket i garaget när jag var liten. Försöker du slita dig loss, så fastnar du bara ännu mer. Även jag.
För visst satt jag också bänkad i tv-soffan och skrek "JAAAA!" "NEEEJ!" "MEN VAFAN!" när Sverige mötte Spanien senaste matchen. Och visst bet även jag på naglarna och stirrade mig blind efter den vita lilla pricken på planen. In i mål, in i mål.
Större delen av vårat avlånga land stannar upp under 90 + 3 minuter och den enda sucken av liv som drar förbi är under pausen då folk röker, kissar, skriker och förhoppningsvis andas.

Men på Knattematchen springer Pappas lilla Heeman och önskar att han var Zlatan eller Mellberg eller Elmander. Pappas lilla Heeman bevisar att fotboll inte bara är djävulens påfund, Gud hade ett finger med i spelet också och gav drömmar till barn.

Ikväll är det fotboll. Heja Sverige. Fan.

LUKE, I AM YOUR PAST

En gammal vän ringde till mig nyss, en vän från när jag var yngre och mest bara söp mig full varje dag. Det hördes på en gång att han tappat en del av gnistan han tidigare haft, och efter 17 minuter och 32 sekunder hade jag hela berättelsen förklarad. Jag försökte klappa honom på huvudet genom telefonen, det gick inge bra.
När luften gick ur oss och det inte fanns någonting mer att säga, la vi på och jag lämnades i mitt kök med minnen från mitt pubertala, rebelliska tonårsliv. För det är därifrån som min vän kommer. Jag var 14 när jag mötte honom första gången och säkert kastrullfull.

Det händer ibland att jag ångrar att jag lekte bort flera miljarder hjänceller från åldern 14-16. Men sedan inser jag att många av de vänner som jag har idag, fick jag under just den perioden. Där det viktigaste i världen var att bli kär och supa sig full. Helst samma kväll. Och där det bästa man kunde göra en sommardag var att sitta på gräset vid Macken och äta glass och röka.
Och jag minns hur det alltid var en sorts tävling om vem som hade det svårast, vem som mådde sämst och vem som kräktes först av dunken hembränt vi hade kirrat.

Jag var 14 och det där var mitt liv. Röka, supa, knulla, ljuga och älska. För jag älskade verkligen alla som fanns i mitt liv vid den tidpunkten. Älskade hur man försvarade varandra och tog hand om varandra. Om någon kräktes hämtade en annan vatten, däckade någon vid idrottshallen så bar någon hem den personen. Nu när jag ser tillbaka på det så älskade jag nog tillfällena då vi alla bråkade också, på något sätt så bevisade ju det att man faktiskt brydde sig. Annars hade man ju aldrig blivit arg, right?

Vi var svåra, deprimerade, förvirrade, lyckliga, fulla och älskandes.
Men vi hade i alla fall varandra och lika barn leka bäst, eller?

(off to work now)

BRINN LILLA HÄXA BRINN

Somliga går i trasiga skor, och somliga går bara iväg och försvinner i alla fall. Många människor i mitt liv har gjort på det sättet. Bara vänt på klacken och promenerat bort, iväg, utan så mycket som ett "hejdå" eller "vi ses" eller "dra åt helvete-jag vill aldrig se dig mer".
Vissa har inte orkat med mina humörsvängningar. Hur jag ena sekunden kan vara lyckopillret-herself och nästa gorma och skrika och gråta. Andra klarade inte av de få krav jag ställde på dem; ärlighet och kärlek.

Dem senaste som försvunnit har mest bara fått kiss i hjärnan och bestämt sig för att inte finnas till mera. Vissa har blivit förbannade för att jag "reagerat för hårt" i vissa situtationer, andra bara slutade prata med mig och ignorera mig och en del mest bara trillade av utan att göra så mycket väsen av sig.

Är det så att man förändras som människa så pass mycket, utan att man själv upptäcker det, som orsakar att folk plötsligt anser att dom inte känner en längre? Eller tycker dem helt plötsligt att dem är lite för fina för en? Ser dem sig själva som högtidliga majestäter som ska dyrkas och som kan bete sig hur dem vill utan motivering/förklaring?

Eller tycker dem att man plötsligt bara är en ragata fylld med attitydsproblem som borde brännas på bål tillsammans med de övriga häxorna i världen?

Med tanke på att ingen av dem, som mystiskt bara försvunnit, ens pratar med mig hur mycket jag än försöker få tag på dem, så antar jag att det är det sistnämnda som stämmer.
Burn, baby, Burn.

tisdag 17 juni 2008

VEM ÄR EGOCENTRINA?

Mjo, hon kastar sten i glashus eller glas i stenhus. Skitsamma, så länge glaset på något sätt går sönder. Hon har brutala attitydsproblem och kan aldrig erkänna att hon har fel. Hon yttrar sig om saker som hon egentligen borde hålla käften om och trampar folk på tårna dagligen.
Hon är en självupptagen diva som inte har något bättre för sig än att betrakta världen och hitta på nya, underliga sätt att klanka ner på folk som promenerar i den. Om det så är blondinen med sminket upp i håret, emot som stoppar sugrör i näsan inne på Max eller den medelålders mannen som spottar efter det homosexuella paret han just passerade.

Egocentrina har en bitterhet värre än ett par blöta raggsockor i skurhinken, ett humör som krossar Orkanen Katrina brutalt och en utseendefixering som hon inte själv kan hantera. Hon är en enormt duktig skådespelerska och skulle utan tvekan kunna sopa golvet med er allihopa.

Här ska kastas sten, och varenda ruta i det här jävla glashuset ska raseras.
Här ska kräkas glasbitar ur näsan innan jag är klar.